Det tog emot vill jag lova, och jag övervägde det hela länge och väl. Sedan gled jag i mina adidasbyxor, hoppade i mina träningsdojjor och begav mig ut. Gick första biten för att komma bort från civilisationen innan jag vågade släppa tyglarna och började springa. Med mig hade jag några av mina favoritdamer, där ibland Britz. Efter en stund var jag tvungen att sakta ner på tempot, man kan inte förvänta sig att man ska vara i toppform redan från scratch. I alla fall så började jag dansa lite med armarna i takt till musiken i tron om att jag var ensam. Efter en stund så svischar en snubbe förbi. Jag skäms innerligt och undrar vad han måste ha tänkt. Nåväl, han kanske uppskattade lite kultur mitt i allt. Jag skakade av mig skammen och mitt i mitt strosande så upptäcker jag en kyrkogård mitt i skogen. Den fångar mitt intresse, jag inser snabbt att detta kan inte vara en gravplats för hädangågna människor. Mycket riktigt, det visar sig vara en djurkyrkogård! Trodde sådana bara existerade på film, i princip i alla fall. Gick runt en stund och beskådade, sprang sedan vidare, i förnöjsamhet över upptäckten. Hamnade sedan vid stranden, där löste finlandsfärjorna av varandra. Jag kände på vattnet, det var inte så fasligt kallt men jag undvek dock att doppa mer än fingerspetsarna. Vi befinner oss trots allt i det yttersta slutskedet av september. Visheten får ibland gå före viljan.
Nu i efterhand känner jag mig lyrisk, det gick bra och framförallt så känns det bra, både i kropp och själ. Jag har lyckats övervinna saker som skoltiden förpassade till förakt från min sida. Idrotten tog död på allt som hade med motion och hälsa att göra. Svenskan avskräckte en från litteraturen. Dessa förakt är nu på väg att omvärderas. T.ex. så har jag nu börjat läsa Din stund på jorden av Vilhelm Moberg. Vacker.
Dock i 'stor stil' ser aningen underligt ut. |
Men jag kommer inte bli någon träningsfanatiker eller försjunken litteratur-nörd. Någon måtta får det finnas på hälsoheterna.