Idag förstod jag hör skört livet är, jag och Anzie åkte efter att jag avslutat jobbet till Hermans för att avnjuta en god söndagsmiddag tillsammans. På tåget frågar jag hur hon och Lexi hade haft det kvällen innan på tech noir, det hade vart party men dom hade kommit ifrån varandra och anzie hade inte hört av lexi sen dess då lexis mobil var avstängd, nu var klockan fem och lexis pv ringde anzie för att fråga vart hans fv höll hus. Hon har alltså inte kommit hem och skulle möta sin mor för flera timmar sen, oron växte, vart var hon, vad hade hänt? Oron växte och växte, det hela började bli mer och mer obehagligt.. genom ett förnamn och en ungefärlig ålder kunde vi till slut lokalisera och få fram numret till den person som antagligen kunde bringa klarhet i fallet.
Inget svar, Anzie skickar ett oroligt sms och någon minut senare ringer det, det är Lexi! Tack och lov, hon lever, man tror alltid det värsta men man kan ju inte heller ignorera det, måste vara beredd på det värsta. Irriterad blir man dock, man måste höre av sig. Lärrigt värre att behöva ställa in sig på att behöva mottaga ett dödsbesked och nån gång kommer man ju behöva göra det och har redan gjort det men man vänjer sig ju aldrig..
Nä fy fan säger jag bara, hör av er människor, såhär får det inte gå till!
Mumms var det iaf med mat och trevligt sällskap.
Nu ska man sova och drömma sweet för snart början ännu en ny vecka, plugg, jobb men förhoppningsvis en del skoj också.
(Om det ändå vore sommar nu)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar