Handen på hjärtat

Sitter i brors lägenhet, ska bo här och passa fåglarna till dess att han kommer hem. Det blåser och är kallt och grått utanför, jag är krasslig och jag vet inte vad som står på dagens agenda. Detta får vibbar ,från den förflutna hösten i Berlin, att närvara. Även det kaffe jag håller i min hand påminner om den tiden. Nu försöker jag bara komma underfund med vad jag ska göra av denna lediga dag. I Berlin uträttade jag kanske ett ärende en dag som denna, eller gick ut, åkte någonstanns för att sedan återvända hemåt igen. Där tog en ´sak´ alltid en dag att uträtta. Det beror antagligen på att man då tog det så fruktansvärt lugnt i alla sina företaganden. Man hade ingen press på sig. Var dag såg ju densamme ut. Varje dag var man ju ledig. Varje dag var en möjlighet till något, så man behövde inte stressa, det skulle komma fler dagar. Sen hamnade man i en slags förslöad rytm. Man presterade inte mycket, vilket var skönt men jobbigt, jobbigt just för att man är lärd att man hela tiden ska prestera. Det är som dessa dagar då jag har varit ledig, jag har letat efter något att uträtta för att känna att jag presterat. Prestationsångest.